Hundar har lätt för att skapa olika vanor, eller kanske ”ovanor” i sitt liv och inför sin omgivning. Följande tre anekdoter är hämtade ur några hundliv:
”BollaBolla” var en stor, svart hund som arbetade som polishund i Norrköping, Hunden var en snäll och foglig medarbetare som rönte stor respekt i sitt arbete. Vid kvällsskiften stannade alltid patrullen vid ett korvstånd och köpte korv, och naturligtvis fick BollaBolla vara med och dela på maten. En kväll fick patrullen ett larm mitt i måltiden, så det var bara att ”kasta in” hunden i skuffen, på med blåljus och sirener. När patrullen kom fram till platsen var hunden på så dåligt humör att hundföraren inte förstod vad det var som var fel. BollaBolla var både arg och vresig – gick och ”muttrade” på hundars vis– inte ville utföra sitt jobb! När uppdraget slutfört började hundföraren fundera på vad som hänt. Då kom han på: Han hade inte torkat BollaBolla om nosen efter maten!
Våra fyrfota vänner är vanedjur. Vi hundägare måste alltid göra samma sak – varje gång – annars reagerar hunden på ett sätt som vi kanske inte känner igen.
Kan vi prata med våra hundar? Ja, fast inte som människor emellan. Men vi kan och skall prata med våra hundar. De förstår mer än vi tror!
Douglas är en stor brun och lugn hund, med mycket pondus och som inte finner sig i vad som helst. Douglas börjar bli till åren kommen, och hans ”olater” börjar framträdda. Men han är fortfarande en mycket arbetsvillig herre!
Douglas ville aldrig ha något på sin rygg, men eftersom vi är en vandrande familj, så vandrade vi med våra hundar – på utflykter, på semestrar och i fjällen. Så vi tyckte att det var inte mer än rätt att Douglas bar sin egen packning, åtminstone sitt vatten.
Douglas är en mycket duktig spårhund och när han spårar måste han bära en spårsele. Nu uppstod ett problem – spårselen. Lösningen var att betinga Douglas. När han skulle spåra satte vi på honom spårselen i början av spåret. Eftersom han älskar att spåra så var det inget problem. När sedan spåret var slut tog vi av honom selen. På så sätt lärde vi Douglas att spåra och samtidigt att bära på ryggen.
På så sätt talar vi med hunden, inte genom ord utan i handling. Ord använder vi som förstärkning, typ ”Sök spår”.
Zita är en brun lite spjuver och är den första hund jag vet som har utvecklat ett missbruk av nikotin. Hur och när Zita utvecklat detta beteende har vi inget bra svar på . Det hade helt klart varit lättare om vi hade haft mer kunskap om bakgrunden.
Zita med matte har genomfört att antal kurser på olika nivåer med mig som instruktör. En dag kom matte till mig och förklarade att Zita åt cigarettfimpar. Jag skrattade naturligtvis inte, men inte långt därifrån. Det var bara att gå ut med matte och Zita för att se det i verkliga livet. Och det stämde. Vid första bästa fimp stannade Zita och slök den.
Därefter följde många och långa samtal med erfarna hundmänniskor om problemet. Men ingen kunde ge några bra råd eller lösningar. Men frågan om det var farligt för Zita att inta dessa fimpar var viktig att få svar på. Jag ringde till giftinformationen och talade med en veterinär. Det framkom att en hund i normal storlek kan sätta i sig ett helt paket cigaretter utan fara för livet. Men det är naturligtvis inte bra!
Så det var bara att ta tag i problemet. Jag lade fyra godisar som Zita gillade och en fimp i mitten. Zita tog fimpen och lämnade godisarna kvar. Vi tränade och tränade på olika upplägg med kombinationen fimp–godisar. Varje gång det blev fel korrigerade jag Zita och hennes beteende. Tidvis gick jag på Zita väldigt hårt med kommandot ”NEJ” och gav henne sedan en annan uppgift och vi lämnade platsen. Jag klappade om henne samtidigt som hon fick mycket beröm för att hon följt med mig utan att ta fimpen. Numera har ”fimpandet” avtagit, men beteendet är inte helt borta.
Hur är det då med min och Zitas relation numera? Jo hon älskar mig. Bara vi ses, om så bara på avstånd, så kommer Zita som skjuten ur en kanon, hoppar och pussar på mig. Vi är de bäst vänner. Varför kan man kanske fråga sig? Svaret är: Jag bestraffade aldrig Zita, jag korrigerade hennes beteende: ätandet av fimpar.
Detta är några berättelser om hur våra vänner hundarna är beskaffade, och hur viktigt det är för oss ägare och eller förare att förstå deras beteende. Om du har detta i bakhuvudet når du framgång med din hund och det är inte längre du och din hund utan VI och vårt!
Lennart Eriksson
Copyright © Alla rättigheter tillhör Gutelabben.
Copyright © Alla rättigheter tillhör Gutelabben
Ansvarig utgivare Gutelabbens ordförande.
Labradorklubbens region på Gotland
GUTELABBEN 2022
